Kära expediter, jag har inte en skev kroppsuppfattning, jag är tjockochvetomdet!

Så inhandlar jag diverse underkläder till Älvan. Älvan som har stl 32-34. Hon är ett barn som är lång och smal och börjar få kvinnliga former och på barnavdelningen finns inte det jag söker.
Och expediten kan inte låta bli och fråga om jag verkligen valt rätt storlek. Och jag undrar om hon tror att jag är psykotisk eller nåt. Näeh, jag tror inte att jag kommer i en BH med storlek A (folk med Akupa behöver inte BH om det inte är för att skydda små växande värkande knoppar, ni som har bröst och minns nåt, ni vet) eftersom jag de senaste åren gått från typ C kupa till E och det är ingen operation som åstadkommit detta utan ålder och FETT. Och jag tror inte heller att jag kommer i strumpbyxor i storlek 34, eftersom storlek 40 börjar kännas väl stramt kring magen.

Jag är en tant. I en stadig tantkropp. Det är jag mycket medveten om! Tack för påminnelsen expeditjävel.

Om namn och att tala allvar

Jag döpte om bloggen. För tillfället i alla fall. Fast adressen är den samma. Tänkte ge mig en nystart. Tveksamt om det funkar.
Just nu håller jag på att tala allvar med mig själv. Om vad som behöver göras i mitt liv och inte. Att blogga kommer väldigt långt ner på den attgöralistan. Ändå sitter jag här. Jag är inte särskilt bra på att lyssna på mig själv...

Får man skjuta präktiga människor?

Så står jag där på Ica. Lassar onyttigheter jag köpt till mig och familjen. Fredagsmys till döttrarna, ingenting till Maken och detärsyndommiggodis till mig själv. Ty en förkylning har tagit min röst och ansatt mina läppar med äckliga blåsor som blir till ännu äckligare sår. Jag vill helst inte gå ut. Men jag gör det ändå.
Så kommer hon invirvlande, bekantingen, med en Bondelidsmössa käckt på svaj och tajta Röhnischträningskläder. Hon som jobbar hemma, medintefaenvetjag, nån websida tror jag. Som säger att det är svårt att hinna med. Som har en rik man. Som renoverar sitt hem med Joseph Frank tapeter, bakar små bakverk som hon inte äter och lägger upp bilder på både tapeter och bakverk på Instagram.
-Heeej! Hur ääär det? frågar hon.
Jag pekar på min hals och min mun och skakar på huvudet.
-Äter du D-vitamin? Det borde du göra! Hur mycket D-vitamin är det i det där, säger hon sedan och pekar på en chipspåse jag precis ska packa ned.
Och jag funderar på att skjuta henne. Skjuta henne för att hon är hurtig. Skjuta henne för att hon går runt som en reklampelare för halvtillheldyr livsstil. Och för att hon lägger sig i mitt liv. Och för att kommentaren talar om att jag är onyttig och ärmanonyttigblirmansjukochdåfårmanfanimejskyllasigsjälv.
För säkerhets skull kollar jag med min goda vän fru B, om man får skjuta folk lite hursomhelst. Det får man visst inte. Men man får spottas, säger fru B. Spotta i ögonen.
Det är bra med fru B. Hon ser till att jag håller mig inom rimliga ramar. Jag behöver sådana i mitt liv.